tisdag 19 augusti 2014

- snart så

Precis kommit hem från sjukgymnastiken idag blev det tyvärr väldigt lugnt i maskinerna, bollövningarna var mer en kamp för att inte välta än träning, haha men crosstrainern där körde jag bannemig mina 20 minuter trots höften. Det är magiskt att jag faktiskt klarar det trots att höften varit total skrot sen i lördags och antagligen kanade halvt ur under natten då det small till som fn när jag vaknade och försökte röra på mej, aj aj aj säger jag bara men den hoppade nog rätt igen! Crosstrainer är så mycket mer avlastande och mjukare än att gå och jag är glad att det fungerar så bra som det gör självklart gör det också ont men inte jämförbart med att gå, jag kör på lätt motstånd och fokuserar på att röra mej rätt och hålla höfterna i rätt läge och då flyter det på. Nu är jag hemma och ska äta och vila i eftermiddag är det möte x 2, berättar mer senare.



Jag har gått på sjukgymnastik på Ågården nästan så länge jag kan minnas, började på högstadiet och har haft samma sjukgymnast sedan dess. Nu har det blivit nya regler och jag kommer inte att få träna där mer än korta perioder och gå korta perioder på akupunktur eller liknande, man får inte gå löpande längre och jag kan förstå att folk som tränat efter en operation eller skada ska ut i det vanliga igen så fort som går men hallå, en kronisk progressiv sjukdom som EDS, det här rimmar inte kära landsting!? Men vad ska man göra jag vet att sjukgymnasten stöttar mej och att jag kommer få komma så fort något händer osv men nu ska jag ut på gym igen, roligt att vistas med friska och kunna gå med en kompis men samtidigt hemskt obekvämt. Ingen förstår varför jag vilar på maskinen till allas stora irritation för att jag sedan en minut eller två senare kör ett par repetitioner igen, varför jag är som jag är och gör som jag gör.

Bland alla gym i stan har jag fastnat för Friskis där jag tränade sist men det är inte det tillgängligaste, ibland får man gå långt p g a full parkering vilket alla Lidköpingsbor kan intyga tror jag ;) hoppas det finns någon närliggande P jag kan använda med tillståndet för ja, ibland åker jag för att träna överkroppen fast benen borde stanna i sängen o s v och då orkar jag inte gå massor för den lilla kraft jag har i benen behövs till vardagen hemma och viktiga stabiliseringsövningar och till bilkörningen dit och hem m m ja ni fattar galoppen. Likaså ligger gymmet på tredje våning är det väll? trapporna är många och hemska och gud så många gånger jag har knäat halvvägs...o gud vilken tid det tagit att ta sig ner efter träningen, en helvetes plåga rent utsagt då har tårarna och spyan varit nära, hua. Så det får börja bli hissen där, jag vågade mig på den ibland men man kände blickarna, "hahahaha där ska hon träna så tar hon hissen upp, rör på dig för faaaan" "tränat o sen inte gå ner för trapporna ens, börja rör på dig i vardagen..." osv ja allas blickar, tankar som jag kände som huggande pikar i ryggen, men ni vet inte! Ni har ingen aning!

JAG HAR EDS och därför tänker jag faktiskt peppa mig själv till att gå rakt i ryggen med bestämda steg till hissen på vägen dit, jag tänker stolt kliva in i hissen efter träningen och ja jag kanske rent av tänker berätta för er funderare varför! Nu är dom flesta faktiskt stöttande, fina, snälla och majoriteten lägger säkert inte ens märke till att jag är där, att jag tar hissen i träningskläder, att jag existerar, för dom har fullt upp med sig själva och träningspolaren. Men dom där få oförstående, "jag vet bättre" människorna deras blickar, ibland ord dom hugger men jag ska rusta mig för dom och stå stark!



Igår fick jag akupunktur och efter det åkte jag för att få uteslutet att smärtan i mina njurar och blåsa var något annat, något gynekologiskt och ja jag fick det uteslutet. Läkaren tippade på överaktiv blåsa och att blåsan och njurar värker och reagerar som dom gör på att fyllas/tömmas p g a bindväven... Skönt att det bara är EDSen som strular antagligen, får se om det blir mer undersökningar.


Var jag stark innan, så är jag starkare nu!
För varje motgång,
för varje krasch,
för varje ny smärta,
starkare blir man!

Värken som klubbade mig då, knockar jag nu!

EDS tvingar fram det starka i en.
Lägga sig ner och ge upp, eller,
knyta näven och fortsätta kämpa,
ja valet är inte svårt.


Jag tillåter mig att vara liten, trasig, uppgiven och ledsen
men bara en stund, en sekund.
 

Livet ska levas om det så ska göras med smärta, trötthet och medecin
så ska det levas, punkt. Slutdiskuterat, jag gör vad jag kan!

Och lite till!
Alltid lite till,
lite för mycket,
lite för hårt,
lite för länge.
En EDSares vardag,
alltid lite lite lite, väldigt mycket lite för mycket.
Viljan är det inget fel på, hoppet får sig sina törnar men det läker.

Var jag stark innan, så är jag starkare nu!

Nu ska jag pausa, på lördag morgon är det hejdå Sverige!

Inga kommentarer: