onsdag 11 september 2013

- pretty good at looking good

Något som är fruktansvärt tragiskt på många visa är det här med sjuka personer som ser friska ut. Jag gör mig näst intill alltid i ordning om jag ska någon stans, för att jag tycker om att göra mig i ordning och för att jag får en piggare spegelbild känner jag mig också piggare. Vissa som är sjuka och även friska anser inte detta som något som är värt att lägga kraft på men för mig och faktiskt många andra så är det värt den tiden och kraften det tar. Oavsett hur ont jag haft, hur många gånger jag tappat sminket ned i handfatet, hur svettig jag blir av att föna och platta håret, hur ofta jag bränt mig på värmeverktyg på grund av min dåliga motorik och hur lång tid det tar mig så gör jag mer eller mindre alltid i ordning mig, mycket för min egen skull.

Detta medför ofta att folk inte tycker att man är sjuk för man ser ju så pigg ut, "du är ju alltid fixad och fräsch" får man ofta höra, "du säger ju inte att du mår dåligt", "du påpekar inte att saker gör ont" NEJ! Jag ser "pigg och fräsch ut" för min egen skull, Jag säger inte att jag mår dåligt till allt och alla för jag mår inte bättre för det? och nej varför skulle jag påpeka att saker gör ont det gör inte mindre ont för det. Om ni känner mig så märker ni på mig om jag har en bra eller dålig dag. Tappar jag saker, går vingligt, glömmer saker och blir mer svettig än jag brukar då har jag en dålig dag. Men som sagt jag mår inte bättre av att säga att jag är sjuk, jag mår inte bättre av att visa mig sjuk, jag mår bättre av att få se ut och få va som alla andra i den mån det går.


 Sjuka men ler ändå, sådeså!

Däremot så kan det va tråkigt och jobbigt när folk på grund av okunskap påpekar ens viktuppgång mitt under en kortisonkur, ens utväxt på håret när man jobbar och sliter och behöver va hemma och vila på sina lediga dagar och inte orkar gå till frissan, skrattar åt en och inte med en när man klantar sig och tappar/välter saker på grund av värken mm. Samtidigt kan man ju inte beskylla någon ovetande MEN det är tyvärr folk som är väl medvetna om andras sjukdom som beter sig väldigt klumpigt ibland. RESPEKT och FÖRSTÅELSE kanske är en kurs vi alla skulle behöva gå?

Det här skriver jag både för mig själv och för andras skull. För andra med samma problem för ni är inte ensamma, för er "friska" som kanske behöver tänka ett steg längre och för er få underbara personer som är grymma på att hantera oss med ständig värk eller annan sjukdom.

Jag vill inte bli sedd som sjuk jag vill bli sedd som Fanny och mår jag dåligt en dag så får ni acceptera det, lika mycket som jag kämpar för att ingen
mer än jag ska bli lidande av min sjukdom, det räcker att jag har den och tampas med den! Närmsta familj och vänner kommer väl tyvärr aldrig undan någons sjukdom men längre ut i ledet ska den absolut inte behöva drabba folk, inte på något vis. Man får göra det bästa av situationen och där kommer vi långt på Respekt och Förståelse!

Inga kommentarer: