tisdag 13 augusti 2013

- en ekvation utan lösning

En ekvation utan någon riktig lösning det är mitt liv, kanske knepigare än andras men något helt korrekt svar har nog ingen. Allt klaffar inte, inte alltid, inte jämt inte för alla. Men för mig är det många summor som inte går ihop.

Tur är väl då att jag faktiskt har en underbar sambo, en familj som älskar mig för den jag är, ett jobb att gå till, vänner som försöker förstå mig, intressen som kan sno uppmärksamheten från det tråkiga och mycket mer. För livet är inte alltid lätt!

Jag har ett jobb jag älskar med goa kollegor, stimulerande arbetsuppgifter,  ett jobb som låter mig utvecklas, ett jobb med varierande uppgifter, ett jobb som funkar för mig! Dock är det tungt, ibland stressigt och slitigt, det blir många timmar, ofta kvällar och helger och tyvärr ett lite oregelbundet liv. Ekvationen att jag måste träna för att orka för att kroppen ska hålla går inte ihop med att jag är helt slut efter vissa dagar och inte orkar ett jäkla skit till. Men jag vill ju va den jag tror att jag är, så jag biter ihop och kör jag ska ta mig dit, dit orken och kraften finns. Har lovat mig själv att  öka på träningen successivt igen och få in den i vardagen, börja sätta rimliga mål som jag sedan kan utmana. Nu när jag äntligen gått ner lite i vikt så ska det ju inte va svårare att träna och träningen ger ju mig mer energi, bättre sömn och förhoppningsvis ett lite lättare liv?

Vi som lever med en sjukdom vi skulle behöva ha ett par timmar till på dygnet vi behöver mer vila/sömn än andra, vi behöver mer träning för att i mitt fall stötta upo lederna och vi vill ju som alla andra jobba heltid delvis för ekonomin och i mitt fall även för att jag älskar att jobba (för det mesta)! Att va sjuk kostar, mediciner och läkarbesök (upp till högkostnadsskydd), man behöver vissa hjälpmedel och bekvämligheter för att orka vardagen lättare exempelvis jag behöver bra skor och specialtillverkade inlägg, ergonomiska datamöss, bättre kudde/madrass än jag behövt som "frisk" och mycket mer. Ingen kan lösa denna ekvation och speciellt inte landet vi lever i och deras politiker. Men jag ser det som en utmaning för att orka, jag utmanar mig själv att fixa detta för fyfan vad bra jag är då.

Fixar vi det här, det som kallas livet, då är vi jävligt bra!

Jag har lärt mig att försöka att uppskatta det positiva med att inte va 100% frisk för annars orkar man inte. Jag har lärt mig att va mallig över att jag når mina mål, att jag gör samma saker som alla andra (ibland) och att jag ibland överträffar vissa friska personer. Det kan låta egoistiskt men vi behöver dom kickarna, den energin det ger för att orka! Ge er själva det, låt er tycka att ni är för jävla bra ibland  och samtidigt lär er acceptera era gränser för man kan inte tänja på dem jämt.

Tillåt er egen tid, lär er säga nej (jag har börjat träna på detta) när ni behöver det. Lyssna på kroppen när den säger ifrån! Men var inte rädda för att försöka, för att testa nya saker och utmana er själva men gör det med måtta till en viss gräns, den gränsen går jag över allt för ofta. Jag tränar på att säga nej och att stanna upp och andas.

Hoppas ni kanske känner igen er i detta och att "sjukdomsfria" personer får lite förståelse över oss. Jag är inte den som vill ha medlidande det är det värsta jag vet, men jag vill heller inte få tykna kommentarer när jag inte orkar. Behandla oss som alla andra, med respekt så kan jag också respektera er!


Inga kommentarer: